Mörkt väder, mörkt humör
Trots en händelserik och trevlig vecka, har jag börjat dala. Vädret som varit grått i en evighet (känns det som) börjar ta ut sin rätt på mig. Vinterdepressionens slöja sänker sig över mig, tätare för var dag som går. Förstå mig rätt, jag mår inte urkasst än men inte fasen känner jag mig på topp.
Varje år blir jag lika överraskad, trots att jag haft det så här i 13 år, när kroppen sviker mig på alla möjliga sätt. Den förlamande tröttheten kommer smygande, de pessimistiska tankarna likaså. De enklaste och vanligaste sysslor kan kännas överväldigande. Det som fascinerar mig är hur hjärnar helt lägger av också. Mitt språk blir sluddrigt och logiken försvinner, framför allt så hittar min hjärna på nya ord istället för de jag vill säga. Exempel? Jag skulle åka buss. Steg på bussen och säger till chauffören; "En vunken." Precis som om det skulle vara helt självklart. Han i sin tur såg ut som jag skulle ha sagt något på ett utomjordiskt språk. Snabbt rättade jag mig och sa; "En vuxen enkel." Exempel nummer två. Ena systern slog sig hemma hos mig och behövde is. Så jag säger till syster nummer två; "Du vet var jag har sockerbitarna." Jag antar att ni skrattar lite gott nu... Erkänn. För det gör då jag, lite komiskt är det hur kroppen kan leva sitt eget liv på det där sättet.
Förutom att hjärnan lägger av så gör även motoriken det. Jag slår mig aldrig så mycket under vintern som annars, och inte heller på det mest knäppa ställen och sätt. Senast på jobbet lyckades jag slå mig rejält 6 gånger inom en halvtimma. Allt resulterade i diverse blåmärken, skrapsår och en bula...
Vad gör jag då för att försöka fungera trots allt? Jo, för ett par år sedan började jag äta antidepressiva under vintermånaderna. De gör en stor skillnad för mig. Utan dem så blir det svarta hålet djupt likt en avgrund som bara växer. De senaste åren så pass att jag legat i fosterställning och kroppen inte lytt mig. Jag har bokstavligen fysiskt inte kunna stiga upp. Till min andra hjälp har jag en ljusterapilampa. Den är mitt substitut för solljuset som jag är så beroende av. En himla bra substitut och numera mer som ett komplement till mina tabletter.
Från och med i morgon ska jag nog lägga till lite behandling med ljusterapilampan. Jag känner som sagt verkligen av det dåliga väder vi haft här den senaste tiden.
Sköt om er. Nu ska jag slappa framför tv:n en stund till. Kanske få lite mys av mitt andra sol-substitut (kissekatten min) som är så mysig att man kan undra vad som flygit i henne.
Varje år blir jag lika överraskad, trots att jag haft det så här i 13 år, när kroppen sviker mig på alla möjliga sätt. Den förlamande tröttheten kommer smygande, de pessimistiska tankarna likaså. De enklaste och vanligaste sysslor kan kännas överväldigande. Det som fascinerar mig är hur hjärnar helt lägger av också. Mitt språk blir sluddrigt och logiken försvinner, framför allt så hittar min hjärna på nya ord istället för de jag vill säga. Exempel? Jag skulle åka buss. Steg på bussen och säger till chauffören; "En vunken." Precis som om det skulle vara helt självklart. Han i sin tur såg ut som jag skulle ha sagt något på ett utomjordiskt språk. Snabbt rättade jag mig och sa; "En vuxen enkel." Exempel nummer två. Ena systern slog sig hemma hos mig och behövde is. Så jag säger till syster nummer två; "Du vet var jag har sockerbitarna." Jag antar att ni skrattar lite gott nu... Erkänn. För det gör då jag, lite komiskt är det hur kroppen kan leva sitt eget liv på det där sättet.
Förutom att hjärnan lägger av så gör även motoriken det. Jag slår mig aldrig så mycket under vintern som annars, och inte heller på det mest knäppa ställen och sätt. Senast på jobbet lyckades jag slå mig rejält 6 gånger inom en halvtimma. Allt resulterade i diverse blåmärken, skrapsår och en bula...
Vad gör jag då för att försöka fungera trots allt? Jo, för ett par år sedan började jag äta antidepressiva under vintermånaderna. De gör en stor skillnad för mig. Utan dem så blir det svarta hålet djupt likt en avgrund som bara växer. De senaste åren så pass att jag legat i fosterställning och kroppen inte lytt mig. Jag har bokstavligen fysiskt inte kunna stiga upp. Till min andra hjälp har jag en ljusterapilampa. Den är mitt substitut för solljuset som jag är så beroende av. En himla bra substitut och numera mer som ett komplement till mina tabletter.
Från och med i morgon ska jag nog lägga till lite behandling med ljusterapilampan. Jag känner som sagt verkligen av det dåliga väder vi haft här den senaste tiden.
Sköt om er. Nu ska jag slappa framför tv:n en stund till. Kanske få lite mys av mitt andra sol-substitut (kissekatten min) som är så mysig att man kan undra vad som flygit i henne.
Kommentarer
Trackback
