Hellans hmm...

Vad gör man när kroppen inte vill, hjärnan inte vill eller egentligen allt i kroppen inte vill. Samtidigt vet jag att jag måste tvinga mig själv att gå utanför lägenheten, trots att det enda jag vill är att sitta inne. Inte behöva göra något, inga krav, ingenting.

Å andra sidan är att vara ensam det sista jag vill på kvällarna. Jag behöver inte nödvändigtvis någon att prata eller umgås med, det finns bara en känsla att att jag inte riktigt vill vara själv. Varför vet jag inte...

Varenda gång jag gör planer med någon så ångrar jag mig efteråt. Jag känner mig instängd. Jag vill kunna ta dagen som den kommer och som jag vill ha den. Samtidigt vet jag att när jag väl kommer ut så känns det ganska bra, inte helt bra, men ganska. Om jag ställer in planer så känner jag mig så dum. Vad ska folk tro? Jag är egentligen inte den som inte håller tider, ställer in planer osv. Fast just nu är jag nog den personen...

Hoppas att ni förstår mig. Om jag ställer in en möte är det inget personligt, jag orkar helt enkelt inte med liv och rörelse just nu. Jag vill ha det tyst och lugnt, väldigt lugnt.

Ni som vet, ni vet vad som hänt. Hur kan ni förresten ha missat...
Det har varit mycket turbulens i mitt liv sedan i söndags. Jag tackar verkligen er alla som hört av er bara för att kolla att jag är okej. Lite besviken kan man känna sig över de som inte hört av sig eller de som inte ens orkat lyssna när jag behövt prata. Tror verkligen inte ni inser hur jobbigt det här är. Sätt er själv in i min sits...

Veckan i sig är nog så tung. I dag är det exakt ett år sedan min älskade och kloka farfar gick bort. Jag var på graven för en vecka sedan. Letade efter styrka, efter vishet och goda råd. Saknar dig så. Till din ära: Lord I'm doing, all I can. To be a better man. Sorgen ligger fortfarande som en tung slöja över mitt hjärta. Klumpen är fortfarande stor i halsen.

Att jobba i natt känns tungt av många anledningar. Årsdagen gör sitt, men allt som har hänt på jobbet i dagarna gör att min arbetsplats är lite ångestfylld att vara på. Jag visste att risken fanns i det jobb jag har, men det gör inte saken mindre jobbig.

Giv mig styrka....

Var och träffade en gammal god vän idag. Fastän vi haft endast sporadisk kontakt de senaste åren så kändes det helt naturligt idag. Att nästan sju år gått sedan vi senast träffades känns omöjligt att tro. Vi satt och drack kaffe, fikade och det kändes som att vi synts i förra veckan som senast.

Det satt så bra för mig. Att få träffa någon som alltid inneburit något positivt och trygg. Att få träffa någon som är så bekant och... Ja, jag kan helt enkelt inte finna ord för allt det betydde för mig. Lugn innebar det. Mötet idag får bli ett steg framåt i mitt nya liv.

Senare på dagen innan jag körde hemåt hade jag ett "snack" med ett par gamla kloka närstående. Jobbigt må det ha varit, särskilt det senare av besöken. Jag bad från djupet av mitt hjärta så tårarna rann. Bad om hjälp med att bli ett bättre jag. Sökandes efter svar från tre mycket kloka människor.

Dagens lärdom för mig: gamla vänner blir aldrig gamla. Det är aldrig för sent att be om visdomsord.

Jag tar en dag i sänder. Ett steg i taget. I morgon så blir det tjejmys med hyttrar. Längtar extra mycket då midsis kommer hem över helgen. Vi behöver båda (ja, alla tre) det här.

The power of three... ♥

Jag hade en mycket lång och givande diskussion igår med min kära mor. Många tårar föll och desperata ord yttrades. "Sensmoralen" blev i slutänden att det är svårt att lyssna till sina egna goda råd. Framför allt måste jag bli mer egoistisk. Nu kanske ni tänker på ordets negativa mening. Jag tänker på det som att jag måste börja ta hand om mig och mitt egna bättre, för inget är som det ska nu. Jag måste lära mig att bara jag kan ta ansvar för mig och inte för vad någon annan gör eller borde göra. Jag vet att jag måste förändra mitt liv som jag lever det nu, annars kommer jag att denna Fenix att brinna upp och inte resa sig ur askan. Det här håller inte längre.

Om mina syskon hade sagt till mig de saker jag sa igår hade jag gett dem tonvis med kloka ord och tips. Jag hade varit vis och sagt så mycket bra saker, men när det kommer till krita så varken lyssnar jag eller följer mina egna råd...

Varför är det så svårt att lyssna till sina egna råd?

Jag har lovat att ta tag i allt och det löftet håller jag. Det finns inget annat att göra...

Jag kan, jag vill, jag ska.... förändras.

 

P.S. Klicka på bilderna så kommer ni till källan som jag fått dem från. D.S.