Better than a owner of a broken heart?
Sitter och skriver. Orden och musiken flödar. Texten i sången slår mig plötsligt likt ett knytnävsslag i magen.
Owner of a lonely heart.
Much better than a.
Owner of a broken heart.
Jag har alltid trott att jag varit cynisk, eller kanske mer åt det bittra hållet, vad gäller kärleksförhållanden. Det är inte så att jag inte tror att det finns någon där ute för mig. Däremot säger textraderna ovan allt. Helt plötsligt egentligen. De säger det mitt hjärta tänker. Tror jag själv verkligen på mitt hjärtas röst i detta fall? Är jag så rädd att bli sårad igen att jag hellre äger ett ensamt hjärta istället för ett krossat? Det är sällan jag pratar med nära och kära hur jag ser på kärlek. Jag slår ofta bort ämnet och säger att jag klarar mig så bra själv. Allt för att själv slippa tänka på den längtan och saknad som ständigt finns i mitt liv. Ett liv som är så fyllt med kärlek, men ändå så tomt på det.
Jag har inga höga krav, tro mig. Jag vill ha någon att dela vardagen med. Att kunna vakna av prasslet av en tidning i köket. Att vakna med någons armar runt mig. Någon att fortsätta min framtid med.
Det är inte avundsjuka som får mig att stelna till när jag ser par i min närhet som ömt tittar på varandra. Det är hugget av ensamhet som gör det. En som numera nästan gör att jag får påminna mig själv om att andas och försöka vara som vanligt när hugget kommer.
Det är ett moment 22. Jag vill inte vara själv, men är för rädd för att vara annat. En klassisk strid mellan hjärta och hjärna. En strid där hjärtat säger att det inte kan reparera sig själv en gång till och hjärnan att jag måste våga för att vinna.
Owner of a lonely heart.
Much better than a.
Owner of a broken heart.
Jag har alltid trott att jag varit cynisk, eller kanske mer åt det bittra hållet, vad gäller kärleksförhållanden. Det är inte så att jag inte tror att det finns någon där ute för mig. Däremot säger textraderna ovan allt. Helt plötsligt egentligen. De säger det mitt hjärta tänker. Tror jag själv verkligen på mitt hjärtas röst i detta fall? Är jag så rädd att bli sårad igen att jag hellre äger ett ensamt hjärta istället för ett krossat? Det är sällan jag pratar med nära och kära hur jag ser på kärlek. Jag slår ofta bort ämnet och säger att jag klarar mig så bra själv. Allt för att själv slippa tänka på den längtan och saknad som ständigt finns i mitt liv. Ett liv som är så fyllt med kärlek, men ändå så tomt på det.
Jag har inga höga krav, tro mig. Jag vill ha någon att dela vardagen med. Att kunna vakna av prasslet av en tidning i köket. Att vakna med någons armar runt mig. Någon att fortsätta min framtid med.
Det är inte avundsjuka som får mig att stelna till när jag ser par i min närhet som ömt tittar på varandra. Det är hugget av ensamhet som gör det. En som numera nästan gör att jag får påminna mig själv om att andas och försöka vara som vanligt när hugget kommer.
Det är ett moment 22. Jag vill inte vara själv, men är för rädd för att vara annat. En klassisk strid mellan hjärta och hjärna. En strid där hjärtat säger att det inte kan reparera sig själv en gång till och hjärnan att jag måste våga för att vinna.
Kommentarer
Trackback
